enändastorbubbla
Hur förklarar man för nån hur man mår och vad det är som bekymmrar en, när man inte vet själv ?
Jag har varit hemma för länge nu. Jag går in i min bubbla och det blir för svårt att spräcka hål på den och ta sig ut igen. Jag har mått dåligt i ett par dagar, vet inte om det bara är pga lchfen, pms, trötthet eller om det har med min sjukdom att göra. Kroppen har inte varit i andväntbart bruk, den har strejkat. Värre huvudvärk än vanligt, illamående, trötthet, mensvärk, stel och ont i kroppen, ledsen, nedstämd, glad, lycklig, tacksam, borta i det blå, tankspridd. Ja ungefär som alla andra dagar men lite extra just dom här dagarna. I går kväll började det kännas helt okej igen och jag kände mig redo att gå till jobbet igen, men sen kom kvällen, tankarna, natten, tankarna, vrider och vänder på mig, ligger inge bra, tänker på lo, hunden morrar/skällen för nått ljud i trapphuset, det börjar bli ljust ute, jag sover men ytligt, mannen väcker mig kl 4 klockan ringer 5. Ångesten kommer, jag går upp, tar min medicin, kissar, klär på mig dom kläder jag la fram på kvällen för att det skulle gå fort å bli klar, jag öppna kl 6, mer ångest kommer för jag känner att jag inte kommer att klara av dagen, skickar sms till min mamma som jobbar på samma ställe och skulle komma kl , att jag kommer gå hem när hon kommer för att jag inte mår bra. Dåligt samvete, och ännu mera ångest. Jag klär på mig och åker iväg, inte en människa så långt ögat kan nå men ändå känner jag mig så iaktagen, utpekad, blottad, och huvudet snurras bort av alla tankar. Kommer till jobbet, vimsar så jag inte får upp låset. kommer in, börjar fixa, får panik och ångest av att det snart kommer barn som jag måste ta emot, vilket jag tror/tänker att jag är sämst på. Jag tror inte på mig själv. Klockan går, när kommer mamma ? en av dom längsta timmarna i mitt liv. Hon kommer jag säger att jag kommer åka hem, och hon vill att jag stannar tills nästa personal kommer 7.30. Jag går med på det men känner direkt vilken ångest jag får över att behöva träffa dom. Höger arm är bortdomnad, "hjärtat" värker, hög puls, svettas. Jag skäms. Får dåligt samvete. Dom kommer, jag får frågan hur jag mår, försöker hålla in tårarna och att bryta ihop. Skakar, förklarar och cyklar hem. Det blev en annorlunda cykeltur. tunnelseende och orkeslös. Men jag kom hem. Möts av den lyckligaste hunden ivärlden, mitt barns öppna armar och hans underbara fina hej, hans lilla lilla men så stora kram. Min fina son. Mitt allt.
Jag lägger mig på hans madrass på golvet, mitt i hans rum drar på mig hans täcke, och bara kollar på honom, njuter, njuter av att få vara i liv och ha han i min närhet. Han kommer och kryper in bredvid mig, säger god natt och hans närhet gör att allt känns lite lättare. Han är min lilla hjälte, min lilla mini människa. Min räddare i nöden.
Utan dig, inget mig.
Nu är han på dagis, och jag ligger nerbäddad med hunden i soffan, armen värker fortfarande, molvärken i ljumsken blir bara värre, huvudvärken smyger sig på och tankarna snurrar fort som i en virvelvind. Det är sol ute, jag vill ut. Men jag är fast här inne, mellan dessa 4 väggar och mig själv.
Jag vill.... bli frisk och komma ur denna bubblande bubblan.. blubb..
Frida